”Var är alla pappor?”

Pappa Conny och mamma Petronella startar genast igång samtalet och delar med sig av bra tips – som t.ex. ett praktiskt höftbälte för att bära lite tyngre barn på sidan som fortfarande vill bli burna ibland. Och lillasyster Y hejar ivrigt på i full fart.

Om ni skulle beskriva er familj – vilka är ni?

–  Man kan väl börja med att vi är ett par som väldigt gärna ville bli föräldrar. Vi hade försökt bli föräldrar och väntat sedan 2006 när vi 2013 äntligen påbörjade resan som gjort att vi idag är väldigt glada över att ha “råkat” hamna precis här som familj ihop. Då (2013) adopterade vi M från Colombia, och sedan 2016 blev vi föräldrar igen genom adoption, då till Y från Taiwan berättar Conny.

Både M och Y har en hörselnedsättning sedan födseln. Att M inte reagerade på ljud visste Conny och Petronella innan adoptionen, men de hade inte själva någon erfarenhet eller koppling till dövvärlden:

– Eller jo, jag hade läst lite teckenspråk på gymnasiet. Men det var det enda, berättar Petronella och fortsätter; Vi sökte kontakt med en teckenspråkslärare här hemma innan vi åkte till Colombia och då adoptionen drog ut lite på tiden blev det nästan en fördel för då hann vi lära oss lite teckenspråk innan vi åkte.

Sen när familjen började förbereda sig för en andra adoption var deras enda uttalade önskemål att lillasyskonet också skulle ha en hörselnedsättning.

Vi ville att dövvärlden skulle bli något gemensamt för våra syskon.

– När vi sen utredde Ys dövhet visade det sig finnas 50% sannolikhet för att hon skulle ha ett dövblindhetssyndrom (Ushers syndrom). Det slutliga resultatet visade att det ej var det syndromet, men hon har en hjärnskada som gör att hennes utveckling påverkas av fler faktorer än hörselnedsättningen, berättar Petronella och Conny fyller i:

– Oavsett resultat av utredningen i det fallet har vi hela tiden vägrat se det som en stor sorg om det skulle vara så att det fanns ett sådant syndrom eller annan diagnos. Istället var det som vi rustade för strid. Hon förtjänar det bästa – att vi är starka oavsett och vi ville ta reda på allt.

Vad gillar ni att göra till vardags?

“Sova”, säger både Conny och Petronella nästan i mun på varandra och skrattar. – Jag kommer nästan inte på något annat intresse just nu, fyller Petronella i.

Conny berättar om nattstök och svårigheter med sömnen hos tjejerna och de berättar om åtgärder de är inne på och testar just nu för att framför allt få yngsta dottern att sova bättre.

– Men annars gör vi nog lite olika saker var för sig på kvällarna, säger Conny och fortsätter;

Vi försöker ladda batterierna så gott det går. Vi gör mycket tillsammans med barnen på dagarna och det brukar bli väldig intensivt, så när man kan behöver man lite tid för att bara ta det lugnt.

– Det är faktiskt inte lätt att komma på vad man hinner ha för intressen nu… Jo, men odling! fortsätter Petronella och nästan skiner upp innan hon fortsätter; Inte för att jag hinner med det nu, men vi bor ju i hus och det är faktiskt något jag skulle vilja göra mer. Men jag orkar fasen inte mycket av trädgårdsfix just nu. I och med att det är fullt ös på Y här hemma så är det konstant påpassning som gäller med vilket gör det svårt att hinna ägna sig åt den typen av grejer just nu.

– Jag har ett litet eget intresse som jag kan ägna mig åt här hemma, vilket nästan är en förutsättning nu, och det är bin, säger Conny.

Han hämtar generöst en burk egengjord honung och delar med sig av.

Hur kom det sig att du Conny började blogga?

– Först var det inte alls tänkt att det skulle bli så stort, djupgående och känslomässigt. Det finns många mammor bloggar inom adoptionsvärlden, och Petronella fick också frågan från flera håll om inte hon skulle börja blogga när vi stod inför att adoptera M. Så då började hon sätta upp en låst blogg för att kunna visa bilder bara för släkt och vänner. Jag startade då istället en blogg som hette Cotor (Colombia tur och retur) väldigt spontant, en öppen blogg utan bilder på M. Det var mest som en reseblogg för att visa vad vi gjorde på resan till Colombia.

Men att det inte skulle bli så personligt var en tanke som blev prövad väldigt snabbt. Att träffa sin dotter för första gången i Colombia väckte så många tankar och känslor som Conny ville få utlopp för och ventilera. I det skedet var det även bara några få andra adoptivföräldrar som följde det han bloggade om.

– Sen skrev jag ett inlägg som berörde att som pappa bli ratad av M. Även om vi hade läst att barn knyter an till en förälder i taget var det otroligt jobbigt att få uppleva det. Det blev ett känslosamt inlägg som fick stor spridning och efter det fanns behovet att fortsätta ”skriva av mig” kvar. Så bloggen växte, berättar Conny.

Efter ett tag hemma bytte bloggen namn till Colombiapappan där Conny fortsatte skriva om vardagen hemma, inskolning m.m. Antalet läsare fortsatte växa och responsen likaså. Men så stod familjen inför adoptionen av Y från Taiwan och återigen behövde bloggen ett namnbyte. Då blev det nya namnet Babito – efter kinesiskans Baba för ”pappa” och spanskans Papito som är smeknamn för ”pappa”.

– Den bloggen tog avstamp i tanken om ett syskon med allt var det innebär.

Samtidigt har jag ändrat lite inriktning till att skriva mer om mina tankar och erfarenheter än om barnens vardag. Det känns som ett viktigt val för barnens integritets skull.

– Men några fler barn tror jag inte vi orkar så fler namnbyten på blogg blir det nog inte nu, säger Conny och skrattar.

På din blogg lyfter du särskilt vikten av att lyfta ett manligt perspektiv/papparollen inom frågor som rör både adoption och att vara förälder till ett barn med funktionsvariation. Varför är det särskilt viktigt skulle du säga?

– Egentligen är det inte alls viktigt för mig att hamna i centrum själv. Men eftersom hela världen av föräldra- och barnfrågor är väldigt ”mamma-dominerat” så har jag fått mycket respons för att det är just jag som pappa som öppet delar med mig av mina tankar.

Det finns otroligt många mammagrupper  där mammor nätverkar antingen genom att träffas eller på nätet. Men pappagrupper saknas nästan helt. Det är som att papporna sitter hemma och flyter med i det tysta.

Conny håller även föreläsningar där han pratar om personliga ämnen som barnlöshet, infertilitet, adoption och dövhetsperspektiv.

– Temat på mina föreläsningar är ”När det inte blir som man tänkt sig” och jag öppnar upp för att prata om stigman och saker som man kanske annars tycker är tabu att prata om. Att jag är just pappa med egna erfarenheter brukar vara det som många uppskattar att få lyssna till.

Nyligen beskrev du på din blogg hur ni som familj upplevt de årliga Luciafirandena i er lokala teckenspråksförening; Vad betyder nätverk och kontakt med andra familjer för er som föräldrar? Och för barnen?

– Helt ovärderligt! Vi har ju nätverk dels från adoptionsspåret och dels från teckenspråksvärlden. I regel går vi på alla typer av aktiviteter som vi kan och som finns i vårt närområde med Vänersborg som hub. Det är där vi känner oss mest hemma, men vi även med på saker i Göteborg där jag också är föreningsaktiv i DHB Västra i den mån jag hinner, säger Conny.

– Vad gäller informationen från vården så är det ju bara kliniska grejer. Hur det sedan är att leva med de erfarenheter som vi gör är en helt annan sak och då betyder utbytet med andra oerhört mycket, säger Petronella och fortsätter:

En sak som varit viktigt för oss är att också träffa och umgås med döva föräldrar. Då blir det så naturligt att vi helt och hållet är i våra barns hemmiljö – och att det är vi som hörande som får anpassa oss efter dem. Då är det vi som får prova på utanförskapet.

– Första gången jag besökte en sådan träff kände jag mig väldigt spänd. Men det var en riktig ögonöppnare – det är ju såhär våra barn upplever det varje dag, på varje kalas och på varje annat socialt sammanhang som inte är direkt anpassat.

Conny lägger till:
– Det blir så lätt CI-fokus (Cochlear Implantat) annars och även om vår yngsta tjej nu prövar med CI för att hon i äldre ålder sedan ska kunna göra valet själv, så är teckenspråksfokus något vi tycker är otroligt viktigt.

– Det vi gillar med teckenspråksträffar är att alla är välkomna; du kan ha språkstörning, utvecklingsstörning, CI, vara döv, ha en hörselnedsättning – alla läger och aktiviteter är inkluderande för alla. Och vi alla har ju så många andra saker än just ett specifikt syndrom eller en funktionsvariation gemensamt; det är Försäkringskassan, Habiliteringen, sömnlösheten… säger han med ett skratt.

Vid det här laget börjar Y bli otålig och vill gärna varva fikasnacket med att visa olika leksaker och pausa lite från sina CI som hon fortfarande håller på att vänja sig vid. Vi rundar av samtalet med lite framåtblickande:

Vad gör er hoppfulla inför framtiden för era barn?

– Att uppskatta det vi har, säger Conny. Vi lever inte i ett sönderbombat Syrien. Vi vet att trots att det stökigt nu med LSS till exempel så finns föreningar, vårdinsatser, organisationer som kommer kunna ge oss det stöd vi behöver framåt.

Och vad vill ni se förändras? Finns det någon fråga som engagerar er särskilt mycket?

– Svaret på den frågan är helt givet, säger både Petronella och Conny och fortsätter:

Att teckenspråk ska erbjudas alla som har nytta av det.

– Inställningen ska inte vara ”vänta och se vad tekniken kan göra” innan man börjar med teckenspråk. Funkar CI är det så klart bra, men teknik är sällan ofelbart. Och kanske passar det inte 100 % av tiden. Som att ha en hörapparat i en väldigt bullrig miljö till exempel.

Vilket råd, tips, uppmaning skulle ni givit er själva om ni med den erfarenhet ni har idag hade kunnat säga något till er som nyblivna föräldrar?

– Att inte sätta så stor press på oss själv och ha så stora krav. Vi hade inga krav på hur barnen skulle vara, men såhär i efterhand inser vi att vi hade stora krav på hur vi själva skulle vara som föräldrar. Då blir det lätt att man känner det som att man gör saker fel sen. Att man dömer sig själv när man inte orkar, säger Petronella.

Conny fortsätter:
– Vi har läst allt om låg-affektivt bemötande och kämpar på varje gång det blir låsningar. Men så kommer man till att orken inte räcker till. Man pyser ut känslorna och får känslan av att man inte kan kontrollera situationen. Som nybliven förälder önskar jag att jag inte hade haft så stora krav på mig själv där.

Lagom som vi avslutar intervjun kommer en skolskjuts in på gården och äldsta tjejen M kommer hem från skolan. Det är härligt att få vara med och uppleva hur hela familjen byter till tecknande kommunikation rakt igenom och se lillasysters entusiasm över att storasyster kommit hem. En är lite skoltrött, den andra vill otåligt leka!

Här hittar du till Connys blogg Babito. Där finns även kontaktuppgifter om du vill komma i kontakt med honom direkt.