Niclas och hans dotter Melina har båda löparintresset gemensamt. När det visade sig finnas många anpassade lopp, men saknas bra träningsgrupper för löpning tog Niclas initiativet att starta gruppen ”Bara Vanlig Löpning”.
Vad är ”Bara Vanlig Löpning”?
”Bara Vanlig Löpning” är vardaglig löparträning där alla är välkomna, oavsett typ av funktionsvariation eller ej. Hos oss spelar det ingen roll om du går, har permobil eller sitter i rulle – alla tränar på lika villkor. En del av våra löpare har t.ex. rörelsehinder, andra en NPF-diagnos – men fokus för oss är alltid löparen som person och dess egna drivkrafter.
Den sociala delen av träningen är också minst lika viktig. Våra löpargrupper är en mötesplats där barn, unga och vuxna får chans att träffa andra och bara umgås utomhus på ett avslappnat sätt. Ett sätt att hitta nya vänner helt enkelt!
Idag finns det tyvärr fortfarande alldeles för många personer med funktionsvariationer som saknar en nära vän och framför allt umgås med sina föräldrar eller assistenter. För dem vill vi vara något mer. Efter varje löpträning har vi därför alltid också en fikastund där vi bara umgås och hänger med varandra.
Vilka får komma?
All träning hos oss sker på löparens villkor och vi ser allt som rörelse. Det kan handla om allt ifrån att röra ett finger, till att köra permobil på 1,5 km-rundan till att springa den långa rundan på 3 km på egen hand. Bland de som är med i våra grupper idag är den yngsta 9 år och den äldsta 25 år, men vi har inga åldersgränser för vilka som får vara med. Varje löpare har med sig en medlöpare, som kan vara en förälder eller assistent, och som är med som stöd till löparen utifrån behov.
Hur kommer det sig att du startade detta initiativ?
Min dotter Melina, som har en kognitiv funktionsvariation, har alltid har gillat löpning. Hon har haft löparintresset i sig sedan hon var barn, men det visade sig vara väldigt svårt att hitta fritidsaktiviteter inom löpning. Det finns flera lopp för personer med funktionsvariationer att delta i – ofta för att det där finns PR-intressen och organisationer som arrangerar events, men vad gällde mängdträning fanns i princip ingenting. Friidrott var det närmsta vi kunde hitta. Så det blev helt enkelt att jag startade en löpargrupp själv. Jag har själv alltid gillat att röra på mig och vara ute och springa så det kändes som rätt grej att göra. Idag driver jag inte längre ”Bara Vanlig Löpning” själv utan Elin Jonsson är en betydelsefull eldsjäl som dragit igång löpargruppen i Karlstad också.
Vad är så bra med just löpning?
Det räcker att se ivern i ögonen hos våra löpare när vi ska starta varje träningspass för att förstå hur mycket träningen betyder för dem. Många har kanske erfarenhet av ”träning” på till exempel habilitering eller liknande där allt fokus ofta läggs på den man är mindre bra på. Från barnsben har man fått med sig att träning är något tråkigt. Vi vill istället pusha alla våra löpare att göra mer utav något som man redan är bra på. Vara de där som utmanar dem och får dem att känna glädje över att prestera – utifrån sina villkor!
Sen brukar vi också låta löparna som vill få ta plats och stå i centrum – som att hålla i en uppvärmning till exempel. Att se möjligheter och inte svårigheter är en viktig utgångspunkt för oss.
Var finns era löpargrupper?
Just nu finns våra löpargrupper i Nacka och i Karlstad, men vi har stora ambitioner om att utöka verksamheten och det är på gång att vi kommer kunna starta fler grupper både i Stockholmsområdet och i andra delar av landet. Så håll utkik!
Löpning är bara en del av ditt engagemang – vad gör ni mer inom ”Bara Vanlig”?
Jag har själv arbetat både som assistent åt min egen dotter samt som chef på olika assistansbolag, men 2015 kände jag ett starkt behov av att göra något för att kunna påverka fler. Så då startade jag ”Bara Vanlig” för att hålla föredrag om ledarskap inom assistans samt att prata utifrån erfarenheten av att vara förälder och anhörigperspektivet. Idag föreläser jag också om bemötande, funkofobi – om rätten att vara just Bara Vanlig, och om hälsa för hållbarhetssyfte och CSR-arbete.
Detta har lett till att vi startat en podcast som kommer börja sändas i höst också. Den har jag startat tillsammans med Emelie Wernberg som är 26 år, själv född med ryggmärgsbråck och assistansberättigad, samt Elin Jonsson som är 23 år och som arbetar som personlig assistent. Vi är alla väldigt engagerade i assistansfrågan, men är nästan aldrig överens i podden eftersom vi har olika synsätt och erfarenheter av assistans. Vi tror att det blir mer intressant för lyssnare när vi får kompromissa.
Med podden vill vi belysa att det inte alltid är så ”antingen eller” som det ofta framhålls i media där det pendlar mellan solskenshistorier och nattsvarta trauman, och vi snackar också om hur det är att komma in i rollen som assistent och motsvarande upplevelse hos brukare och anhörig.
Vilket tips eller vilken erfarenhet skulle du vilja dela med dig av andra föräldrar?
Det är viktigt att man får egentid också. Att man som i mitt fall hittar tid för att inte bara vara pappa och assistent, utan faktiskt få vara bara Niclas också. Att få träna, lyssna på hårdrock och dricka bärs till exempel. Man blir så lätt den där överbeskyddande som aldrig någonsin vågar släppa taget. Då finns det en stor risk att man tappar bort lite av vem man själv är också. Det är såklart ofta en stor utmaning att få till i vardagen. Men så otroligt viktigt. Det pratar vi till exempel om i podcasten också!
Läs mer om ”Bara Vanlig” på webbplatsen och följ ”Bara Vanlig” på Facebook eller Instagram.