På internationella kvinnodagen brukar vi nås av information om skillnader mellan män och kvinnor vad gäller sjukfrånvaro, löner och karriärmöjligheter. Ett perspektiv som dock ofta förbises är hur läget ser ut för familjer med barn med funktionsvariationer – där det ofta är mammor som känner sig överväldigade av administrativa uppgifter och de som många gånger offrar både karriär och eget mående för att tillgodose barnens behov. Nedan delar Our Normal’s initiativtagare Jenny Lindström Beijar sina reflektioner kring ämnet.
I boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez diskuterar Perez hur design av produkter, tjänster och upplevelser är skapade i förhållande till, och med fördel för, den vita mannen. Detta accepteras utan att ifrågasättas, trots att det tydligt bidrar till ojämlikhet mellan könen.
När jag läser boken slås jag av likheterna – hur denna aspekt av jämlikhet också går att applicera på inkludering av personer med normbrytande funktionsvariationer. Nästan allt Perez skriver om den osynliga kvinnan kan tillämpas på individer med någon form av icke-normativ förmåga eller funktionsvariation.
Den senaste tiden har svenska tidningar rapporterat om en ökad sjukfrånvaro på grund av stressrelaterade psykiska problem, med en betydande skillnad mellan könen. I maj 2023 stod kvinnor för över 78% av pågående sjukskrivningar. Kvinnor som tar på sig en större del av ansvaret för hem och familj – ”det oavlönade arbetet”, pekas ut som en möjlig förklaring.
Vad som dock sällan diskuteras är att kvinnor också är övervägande ansvariga för att ta hand om barn med funktionsvariationer. Med tanke på att 10-15% av alla barn har någon form av funktionsvariation eller diagnos, skulle detta kanske kunna vara en av förklaringarna och en bidragande orsak till könsskillnaderna i sjukskrivningsstatistiken. Kan det också spela en roll i statistiken kring könsskillnader i löneskillnader?
Och faktum är att även om två vuxna i en familj skulle vilja dela lika på ansvaret är det sällan praktiskt genomförbart. Det byråkratiska systemet med all administration, alla möten, alla ansökningar och alla anpassningar, är helt enkelt inte utformat för att två vuxna ska dela 50/50.
Detta är en reflektion jag gör efter att under många år arbetat med och stödja familjer med barn med funktionsvariationer. Även om jag vet att det finns många pappor och män som såklart också tar ett stort ansvar – och vissa familjer som får det att funka att dela på uppgifterna, så är mammor definitivt i majoritet när det gäller att ta det övergripande ansvaret för sitt barns omsorg och vård.
Därför blir det också så viktigt att förstå att inkludering för barn och ungdomar med funktionsvariationer faktiskt också är en feministisk kamp för kvinnors rättigheter. Men varför hörs inte dessa röster mer, kan en ju då fråga sig? Kanske för att det är i just många av dessa familjer som mammor drunknar i administrativt extraarbete. Därför är det sällan möjligt att hitta den extra energin att engagera sig i kampen för kvinnors rättigheter – det är helt enkelt omöjligt att klämma in det i kalendern!
Claudia Goldin, mottagare av Nobelpriset i ekonomisk vetenskap, har på ett övertygande sätt hävdat att könsskillnader i arbetsmarknadsutfall kan tillskrivas kvinnor som blivit mammor.
Med detta inlägg uppmanar jag forskare att fördjupa sig i denna statistik som rör föräldrar till barn med funktionsvariation. Kanske ligger några av förklaringarna till löneskillnader, sjukskrivningar och stressökningar just där?
– Jenny Lindström Beijar
Our Normals kontaktkarta visar ett exempel på hur kontaktnätverket kan se ut för ett barn med funktionsvariation i en familj.