Näst ut i vår reportageserie om fritidsaktiviteter berättar Johanna om sonen Ottos luftgevärsskytte. En aktivitet som passar bra då Otto är intresserad av jakt och kan ägna sig åt skyttet även under perioder när han är rullstolsburen.
Hej Johanna, vilka är ni i er familj?
Familjen består av mig, pappa Jonas och barnen Svea 10 år, Otto snart 12 och Nils snart 14. Vi driver ett lantbruk där vi föder upp tjurar och har även hund, katter och höns på gården. Jonas jobbar hemma på heltid. Jag har ett halvtidsjobb som redovisningskonsult vid sidan av och sköter även bokföring, löner och så går jag i ladugården på helgerna.
Otto föddes med dubbelsidig klumpfot så varje vecka fick han gipsa om sina ben. Det gjordes även en extra koll av ögonen och svullna öron. 2009 utreddes han för kortvuxenhet och efter det får han tillväxthormon. Det visade sig att alla dessa symptom hängde ihop med hans diagnosen som är multipel epifyseal dysplasi, och som han fick 2013. Otto har genomgått många operationer – bland annat har han opererat hälsenan, förlängt hälbenet och rättat till knäskålen. Dessutom har han fått skruvar i knän och fot som efteråt tagits bort, nu har han bara en skruv kvar. Emellanåt är han rullstolsburen och går på habiliteringsbad varje vecka.
Otto håller på med luftgevärsskytte – berätta mer!
Otto har skjutit luftgevär sedan hösten 2017. Nu under vintern sker skyttet i en källare i sporthallen, då skjuter de med luftgevär på 10 meters håll. Under sommarhalvåret håller de till på en skyttebana utomhus där avståndet till tavlan är 30 meter.
Skyttet är en timme i veckan och först skjuter de 2 provtavlor för att ställa in vapnet efter skytten, sedan skjuter de 5 tavlor var under passet. Sedan är det tävlingar också, där vi varit iväg på några stycken. Man kan även tävla från sin egen lokal – då skjuter man på hemmaplan och skickar sedan in sitt resultat för att vara med och tävla.
Luftgevärsskyttet passar Otto bra eftersom han är väldigt intresserad av jakt och dessutom kan utöva sporten de perioder han sitter i rullstol. Det är ingen annan i gruppen som har någon funktionsvariation – det funkar väldigt bra ändå. En rolig grej är att när Otto väl börjat med skyttet konstaterade vi att ena ledaren är hans gamla kurator från habiliteringen. Det är kul eftersom att de känner varandra!
Hur är aktiviteten anpassad och är föräldrarna med under aktivitetens gång?
Ett minus med sporten är att den ofta sker i källarlokaler, vilka kan vara trånga och sakna hiss. I vår lokal finns dock en hiss vilket är bra eftersom Otto ibland är rullstolsburen. Otto kan vara på skyttet utan oss, men vi är alltid med ändå och hjälper till att byta tavlor och så för att underlätta.
Otto berättar:
Vad är det bästa med luftgevärsskytte?
Att man känner sig som en jägare! Och det roligaste är när man får till en bra träff och sätter skottet mitt i tavlan.
Har du något speciellt minne med aktiviteten?
En gång var morfar med och tittade när jag sköt. Då sköt jag fullt två tavlor i rad, det är ett bra minne!
Har ni några generella tips till andra familjer gällande fritidsaktiviteter i vardagen?
Om det inte finns någon anpassad aktivitet i närheten är ett tips att höra av sig till föreningar och fråga om det finns någon möjlighet att anpassa just den aktiviteten som barnet är intresserat av. Att våga fråga om man orkar! Min erfarenhet är att man gärna blir lite mer “hitte-påig” när man har ett barn med en funktionsnedsättning. Annars gäller det ju att googla, kolla med kontakter och fråga föreningar.