I det tredje reportaget i vår skolserie möter vi en förälder som berättar om barnet Cs första år i skolan. Trots bra förberedelser från förskolan blev det inte alls som de tänkt sig och hoppats på.
Vilka är ni i er familj?
Vår familj består av en mamma, en pappa och våra två barn. Barnen är 5 respektive 8 år gamla år. Vår äldsta, C, slutar årskurs 1 nu.
Berätta gärna lite allmänt om hur ni upplevt Cs år i förskoleklass och årskurs 1!
Det har tyvärr inte fungerat särskilt bra. C hade mycket svårigheter under förskoletiden och vi bytte till och med förskola en gång på grund av att det inte fanns någon förståelse för hens problematik. C fick diagnosen ADHD (med autistiska drag och tvångssyndrom) först nu i höstas, men svårigheterna har ju funnits hela tiden.
Inför skolstarten tyckte vi att vi låg steget före. Då vi fick bytt förskola sista terminen innan skolstart blev det lite ont om tid. Specialpedagogen på förskolan började därför att observera och sedan gjorde hon och skolans specialpedagog den pedagogiska kartläggningen tillsammans. Vi är så tacksamma för specialpedagogen på förskolan, utan henne hade hela processen dragit ut ännu mer på tiden. Vi hade även ett första möte med elevhälsoteamet på skolan innan vårt barn började förskoleklass. Sedan dess har det tyvärr inte hänt särskilt mycket.
Psykologen som gjorde utredningen på BUP var med i skolan och hade en återgivning med elevhälsoteamet. Efter det hände det i princip ingenting trots att de då fick veta vilka styrkor, svårigheter och behov barnet har. Det var i november 2018. Psykologen var med vid ytterligare ett tillfälle, på ett elevhälsoteam-möte i februari, då hen fortsatt pratade om hur barnets psykiska hälsa och självkänsla påverkas negativt i brist på förståelse, rätt bemötande och bristande stöd/anpassningar. Det enda som har uppkommit efter det är ett beslut om att C behöver extra stöd på förmiddagarna för att få en bra start på dagen. Det innebär att en vuxen ska möta upp C på morgonen och vara med hen på samlingen och hjälpa till om hen exempelvis skulle behöva gå därifrån. Det är dock otydligt och ostrukturerat, barnet har inte fått information om vad denne personen kan hjälpa hen med eller vad hen har för alternativ till att sitta med i samlingen, inte heller hur länge personen finns där för barnet. Det blir därför kontraproduktivt istället, eftersom det även är 3 olika personer under en vecka som möter upp C, vilket inte hjälper ett barn som har ett stort behov av struktur och kontinuitet. Detta har heller inte dokumenterats korrekt och finns antagligen bara i något protokoll som vi inte har tillgång till.
I höstas började en ny rektor på skolan. Vi hade en bra dialog och hen lyssnade på oss och ville verkligen väl. Dessvärre verkade det som att rektorn inte alls fick något stöd av varken personalgruppen eller kommunen och efter ett tag sa hen upp sig och försvann.
C har en lärare som vi upplever är väldigt svår att nå fram till. Hen känner inte C och kan inte bemöta barn som har NPF-diagnoser på ett lämpligt sätt, även om hen själv tycker att hen kan det. Vi har försökt hjälpa till genom att föreslå enkla anpassningar och förslag på saker som kan göras för att underlätta för C. Dessa förslag tas tyvärr inte emot trots att det är simpla småsaker som att låta C ha ett timglas vilket kan hjälpa hen att anpassa sig efter tiden. Vi har också erbjudit oss att göra ett bildschema som hen kan ha vid sin plats, men läraren säger att det inte behövs eftersom C kan läsa. Men ett bildschema hade underlättat så mycket! Vet att skolans specialpedagog även försökt förmedla en del anpassningar för barnet till läraren men hen verkar vilja göra som hen alltid har gjort istället för att anpassa undervisningen till just denna specifika barngrupp och de aktuella elevernas behov.
Vi har även bett skolan upprätta ett åtgärdsprogram eftersom de inte lyckas få C att skriva och jobba på bra när hen är i skolan. Hemma skriver hen utan problem, och kan göra flera sidor matte under en dag men i skolan funkar det inte. Dessvärre tar de bara fram åtgärdsprogram om elever inte uppnår de grundläggande målen, vilket C gör eftersom hen älskar att lära sig saker och kan väldigt mycket.
Jag vet dock att C hade kunnat mycket mer om hen hade fått rätt stöd, hens kompetens är högre än att bara uppnå de grundläggande målen.
Att C inte får rätt stöd och hjälp i skolan har fått hen att känna att lärarna tycker hen är dålig och inte kan någonting, trots att det egentligen inte alls är så! Barnet känner att alla andra är bättre och att lärarna aldrig är nöjda trots att hen anstränger sig så mycket hen kan hela tiden. Cs ansvarsmentor är bara i skolan tre dagar i veckan och C upplever att hen inte tycker om C. Den andra läraren i klassen är på plats fyra dagar i veckan vilket hade varit bättre för C, och vi har därför bett om att få byta mentor men hittills inte fått stöd för att genomföra det.
Dessutom har denna klass många olika lärare varje vecka vilket blir väldigt snurrigt för C. Det är jobbigt för alla elever och ännu jobbigare om man som C är i behov av en tydlig struktur. Bara under skoltid möter eleverna 7 olika lärare, och sedan är de 6 olika vuxna på fritids (men max 2 st åt gången under eftermiddagarna).
Under en vecka har eleverna totalt 12 olika lärare, och för elever i årskurs 1 är det många olika pedagoger och personer att lära känna, förhålla sig till och skapa en relation med.
På fritids är det en fritidspedagog och en resurs på nästan 50 barn. Så vitt jag vet är det bara C som har en diagnos i dagsläget, men jag vet att det finns barn i gruppen som står på kö för en utredning och flera som är i behov av extra stöd. På något sätt får de ihop det just nu, men det är inte optimalt för varken elever eller personal. Det känns för tillfället mest som förvaring och inte alls som en pedagogisk verksamhet.
Vårt nästa steg nu är att höra med kommunen vad som skulle kunna göras, sen ska vi prata med skolinspektionen innan vi eventuellt gör en anmälan på skolan. Det är ju inte önskvärt, men det här funkar inte. Det borde inte vara så svårt att få det att fungera eftersom vi vet att det hade underlättat så mycket med enkla och inte alls dyra medel.
Vilka erfarenheter tar ni med er från det första skolåret till framtiden?
Att man som förälder ofta vet bäst. Trots att C inte fick sin diagnos förrän i höstas visste jag vad de skulle säga när vi var på återgivningen på BUP. Det var solklart att hen har ADHD.
Vi hade skaffat mycket kunskap redan innan C fick diagnosen genom att läsa på och prata med andra föräldrar.
En annan erfarenhet är att det är en fördel att vara ute i god tid, så tidigt som möjligt. Vi tyckte att vi var det med C med tanke på förberedelserna från förskolan till skolan, men inför att småsyskonet ska börja i skolan nästa år är vi ännu mer förberedda.
Vilka tips skulle ni ge familjer vars barn ska börja skolan/förskolan snart?
Att försöka fokusera på att allt man gör är för barnets skull – för att det ska få rätt förutsättningar och samma möjligheter som alla andra.
Ett tips är också att vara så öppen så möjligt, det underlättar. Vi vill att alla i Cs omgivning ska veta om hens diagnos – då blir det enklare att hantera situationer som uppstår. Vi pratade med skolpsykologen på Cs skola och sedan informerade hen de andra barnen på ett sätt som de förstod. Dessutom lyssnade hen på C och sa bara det C ville att hen skulle säga. C fick förklara hur hen känner och hur ADHD är för just hen, sedan berättade skolpsykologen för klassen. Det var ett bra upplägg! Vi har också berättat för en del föräldrar på skolan. Alla vet ju inte vad ADHD är och vad det innebär.
Vi tror att man vinner i längden på att vara öppen och förklara, för ju mer kunskap det finns desto större är förståelsen.
Slutligen kan jag tipsa om att det finns många bra böcker. I Cs klass läste de exempelvis “Victor – mer än ADHD” högt för barnen. C kände igen sig mycket i den!