Jag sneglar på inbjudan till årets lära-sig-cykla-läger och känner en våg av dåligt samvete skölja över mig. Såklart måste vi satsa på detta – att lära vår äldsta tjej att cykla. Att cykla är frihet, glädje, vårkänslor!

Och bra för miljön med. Förstås.

I samma stund kommer dock tankarna om hur sjutton det ska gå till. Hur ska vi föräldrar hitta tid och ork att först delta en vecka på cykelläger, och sen fortsätta springa, truga, motivera, heja på, peppa vecka ut och vecka in? Veckor som redan är mer än överfyllda med det som redan behöver hanteras extra i en funkisfamilj.

Nej, att lära sig cykla på två hjul är sällan en enkel grej för den med inlärningsutmaningar. Och för den som har motoriska utmaningar, eller har en kropp som skiljer sig från normen, är det ibland inte möjligt över huvud taget.

Samtidigt ställer jag mig frågan; vem har egentligen “bestämt” att en cykel ska ha just två hjul? Frågan kan tyckas fånig, men faktum är att den snäva tolkningen skapar ett enormt utanförskap.

2024 och vi har sett en fantastisk utveckling av olika typer av fordon; mopeder, bilar, elscootrar – och olika varianter på cyklar också. Men att få ner de tre-hjuliga cyklarna i pris, att tillgängliggöra anpassade cyklar så de går att hyra enkelt i städernas parker, att ge möjlighet att husera större ekipage i cykelgarage och att ge fler möjligheter att cykla genom att regionerna förskriver anpassade fordon som hjälpmedel – där har det inte hänt mycket Tvärtom råder stor ojämlikhet, och flera regioner förskriver inte längre anpassade cyklar till barn och unga. Att de inte kan köpas av familjer på den öppna marknaden beror på att de är så dyra, så idag blir många utan. För många funkisfamiljer kvarstår därför bilen ibland som enda lösning – trots att de inte vill annat än att cykla.

Om vi vill ha städer fria från utsläpp, och om vi menar allvar med barnkonventionen och Agenda 2030:s skrivningar om jämlik lek och fritid, access till transport och mobilitet, lika möjligheter och aktivt deltagande – då måste vi som samhälle väl också klara att utmana denna typ av förlegade norm?

För 2024 behöver en cykel faktiskt inte bara vara ett fordon på två hjul. Tänk om våra parker, gator, cykelgarage och cykelbanor istället befolkades med cyklar i alla möjliga former. Gjorda för människor med alla möjliga förutsättningar.

Med politisk vilja går detta att förändra med förhållandevis enkla åtgärder.
Därför vill jag uppmuntra alla regioner och kommuner runtom i landet att se över vilka möjligheter era invånare ges; till barn och unga med funktionsnedsättning, men också till äldre eller alla mitt i livet som inte heller passar in i den snäva “cykla-på-två-hjul-normen”. Hur kan ni se till att möjligheter erbjuds dessa grupper i parker, via förskrivning som hjälpmedel och som uthyrning via smidiga och tillgängliga garage runtom i våra städer?

2030 närmar sig, och visst hör det på allvar framtiden till att få uppleva en större mångfald av både miljövänliga fordon och cyklister på våra gator då?

2030 och jag kan se framför mig hur min äldsta dotter ler med vinden i håret cyklandes genom stadens stora park. Inte för att mamman har slitit ut sig genom åren på ett cykelläger, utan för att hennes dotter har givits samma rättigheter som alla andra.

(Not: Lära-cykel-läger har även anpassade fordon att låna och driver en uppskattad och välbehövlig verksamhet. Krönikan ska läsas utifrån att denna typ av ideellt anordnade läger är den enda möjlighet som ges för vissa barn och unga att få chans att cykla).

Föredraget handlade om de avgörande men fortfarande alltför ofta förbisedda ämnena universell design, inkluderande design och designa för barn.

Genom sitt fokus på dessa ämnen har projektet “Living with adults” belyst vikten av att lyssna på röster som annars ofta blir utestängda och exkluderade från att påverka utformningen av hemmiljöer i allmänhet och smarta tjänster i hemmet i synnerhet.

Att designa för verklig mångfald – och inte endast för majoriteten – är helt centralt för att skapa en framtid i enlighet med Agenda 2030-målen om en värld där ingen utesluts – och där alla, oavsett ålder eller förmåga, känner tillhörighet.

Jag heter Ylva Linder och är hållbarhetschef på Liseberg. Jag brinner för hållbarhets- och ledarskapsfrågor och har förmånen att få jobba brett inom dessa områden. Till vardags handlar det om att leda vårt hållbarhetsteam och vår styrgrupp så att vi gör insatser i linje med vår hållbarhetsstrategi. Det inkluderar även ISO certifiering, hållbarhetsrapportering och aktiviteter för att stärka hållbarhetskompetens och engagemang. Arbetet handlar förstås också mycket om att säkerställa ansvarstagande och att navigera komplexa utmaningar.

Vad motiverar dig att arbeta för inkludering / Varför tycker du att det är viktigt?

Inkludering och tillgänglighet handlar om att alla ska känna sig välkomna. Det ingår som en naturlig del i vårt hållbarhetsarbete och något som står högt på vår agenda. Det är viktigt för att det bidrar till ökad delaktighet, i stort och smått.

För Liseberg, som är en del av Göteborgs Stad är det en del av vårt uppdrag, men generellt så gäller ju att det som är nödvändigt för några få samtidigt är bra för alla. Jag tror också att arbetet med inkludering och tillgänglighet kan öppna upp nya affärsmöjligheter och skapa en mer hållbar och ansvarsfull verksamhet.

Om du spanar mot framtiden, vad är din vision kring hur företag i er bransch då arbetar kring inkludering och tillgänglighet?

Min förhoppning är att vi så snart som möjligt får ett nationellt system som underlättar för personer med funktionsnedsättning att ta del av olika fritidsaktiviteter. Liseberg har gäster från hela landet och idag finns inget enhetligt och enkelt system för de som är i behov av till exempel ledsagning eller köföreträde. Ett nationellt system hade underlättat både för våra gäster och för oss.

Utöver detta skulle jag gärna se att fler företag skapar bättre intressentdialog med organisationer som tex. Our Normal och andra inom funktionsrättsrörelsen. Dialog ger ökad förståelse för varandras utmaningar och möjligheter, vilket är grunden för att kunna göra konkreta förbättringar inom området.

Jag heter Henrik Ehrlington och arbetar som Tillgänglighetsspecialist på Liseberg. Jag utvecklar och samordnar Lisebergs tillgänglighetsarbete. Jag har arbetat med funktionsrättsfrågor, främst tillgänglighet och bemötande, sedan år 2002 i olika roller inom funktionsrättsrörelsen i Göteborg och inom Göteborgs Stad.

Vad motiverar dig att arbeta för inkludering / Varför tycker du att det är viktigt?

Jag vill öka möjligheten för fler att kunna vara delaktiga utifrån sina egna förutsättningar. Genom mitt arbete på Liseberg finns möjligheter att tillsammans med mina kollegor göra Liseberg mer tillgängligt och användbart för fler.

Genom att ha med universell design i vårt arbete och dess tanke att göra rätt från början och minska behovet av särlösningar längre fram, ökar möjligheten att fler kan inkluderas och vara delaktiga. Det handlar mycket om att se till att verksamheten/organisationen har rätt kunskap eller anlitar de som här rätt kunskap när något ska byggas eller utformas. Det kan handla om fysiska miljöer, produktutformning eller hur information presenteras. Jag tycker även det är viktigt att personalen får kunskap om vad det innebär att ha en funktionsnedsättning för att de ska kunna hjälpa besökare/kunder på bästa sätt.

På vilket sätt har ni på Liseberg samarbetat med aktörer som Our Normal Association dessa frågor?

Liseberg har sedan 2022 en rådgivande samverkansgrupp som diskuterar tillgänglighetsfrågor. Gruppen består av representanter från funktionsrättsföreningar i Göteborg och andra organisationer/verksamheter som arbetar inom funktionsrättsområdet. Gruppen är ett bra forum för dialog och kunskapsutbyte i tillgänglighetsfrågor samt en bra kanal för Liseberg att nå ut med information om vad som händer inom tillgänglighetsområdet på Liseberg till personer med funktionsnedsättning.

Mitt råd är att börja, även om det är i liten skala. Ta gärna fram en plan/strategi för arbetet och sätt upp mål som följs upp. Säkerställ att det finns rätt kompetens inom företaget eller ta hjälp av någon som har den kompetensen.

Om du spanar mot framtiden, vad är din vision kring hur företag i er bransch då arbetar kring inkludering och tillgänglighet?

Jag hoppas och tror att många fler kommer att arbeta mer strategiskt med den här frågan och att det blir en naturlig del av verksamhetens hållbarhetsarbete.