Projektet heter ”European Citiverses Uniting for Inclusiveness” och ligger inom EU:s program Digitala Europa. Det leds från Göteborg och samlar ett tvärsektoriellt team från hela Europa. Målet är att göra stadens besöksmål och arenor digitalt tillgängliga för såväl invånare som besökare.

Our Normal’s roll i arbetet handlar bland annat om att bidra med kompetens inom universell design och genom användarresearch säkerställa att tillgänglighet och inkludering sätts i första rummet. I projektet kommer behov som att förbereda, ge möjlighet att uppleva events, och få service både som invånare och besökare i en stad att vara i fokus.

Projektets leds av Lindholmen Science Park och samlar många aktörer från näringsliv, offentlig sektor, akademi och civilsamhälle. Ambitionen inom projektet är att skapa en skalbar produkt som kan tillämpas på städer över hela Europa och därmed sätta en ny standard för digital inkludering och hållbar stadsutveckling.

Vad behöver ni i er familj för att förbereda inför inför besök på nya platser? Vad är viktigt i kommunikation och digital upplevelse för dig som värdnadshavare? För ditt / dina barn?

Vi startar nu upp arbetet med att rekrytera till en panel som kommer vara med och delta i projektet och vi söker både er som bor i Göteborg, men även besökare från andra delar av landet. Är ni som familj intresserade av att vara med? Skicka då ett mail till info@ournormal.org så återkommer vi med mer information om vad det innebär att delta i panelen.

Projektet medfinansieras av EU.

Länk till projektets webbplats.

Jag sneglar på inbjudan till årets lära-sig-cykla-läger och känner en våg av dåligt samvete skölja över mig. Såklart måste vi satsa på detta – att lära vår äldsta tjej att cykla. Att cykla är frihet, glädje, vårkänslor!

Och bra för miljön med. Förstås.

I samma stund kommer dock tankarna om hur sjutton det ska gå till. Hur ska vi föräldrar hitta tid och ork att först delta en vecka på cykelläger, och sen fortsätta springa, truga, motivera, heja på, peppa vecka ut och vecka in? Veckor som redan är mer än överfyllda med det som redan behöver hanteras extra i en funkisfamilj.

Nej, att lära sig cykla på två hjul är sällan en enkel grej för den med inlärningsutmaningar. Och för den som har motoriska utmaningar, eller har en kropp som skiljer sig från normen, är det ibland inte möjligt över huvud taget.

Samtidigt ställer jag mig frågan; vem har egentligen “bestämt” att en cykel ska ha just två hjul? Frågan kan tyckas fånig, men faktum är att den snäva tolkningen skapar ett enormt utanförskap.

2024 och vi har sett en fantastisk utveckling av olika typer av fordon; mopeder, bilar, elscootrar – och olika varianter på cyklar också. Men att få ner de tre-hjuliga cyklarna i pris, att tillgängliggöra anpassade cyklar så de går att hyra enkelt i städernas parker, att ge möjlighet att husera större ekipage i cykelgarage och att ge fler möjligheter att cykla genom att regionerna förskriver anpassade fordon som hjälpmedel – där har det inte hänt mycket Tvärtom råder stor ojämlikhet, och flera regioner förskriver inte längre anpassade cyklar till barn och unga. Att de inte kan köpas av familjer på den öppna marknaden beror på att de är så dyra, så idag blir många utan. För många funkisfamiljer kvarstår därför bilen ibland som enda lösning – trots att de inte vill annat än att cykla.

Om vi vill ha städer fria från utsläpp, och om vi menar allvar med barnkonventionen och Agenda 2030:s skrivningar om jämlik lek och fritid, access till transport och mobilitet, lika möjligheter och aktivt deltagande – då måste vi som samhälle väl också klara att utmana denna typ av förlegade norm?

För 2024 behöver en cykel faktiskt inte bara vara ett fordon på två hjul. Tänk om våra parker, gator, cykelgarage och cykelbanor istället befolkades med cyklar i alla möjliga former. Gjorda för människor med alla möjliga förutsättningar.

Med politisk vilja går detta att förändra med förhållandevis enkla åtgärder.
Därför vill jag uppmuntra alla regioner och kommuner runtom i landet att se över vilka möjligheter era invånare ges; till barn och unga med funktionsnedsättning, men också till äldre eller alla mitt i livet som inte heller passar in i den snäva “cykla-på-två-hjul-normen”. Hur kan ni se till att möjligheter erbjuds dessa grupper i parker, via förskrivning som hjälpmedel och som uthyrning via smidiga och tillgängliga garage runtom i våra städer?

2030 närmar sig, och visst hör det på allvar framtiden till att få uppleva en större mångfald av både miljövänliga fordon och cyklister på våra gator då?

2030 och jag kan se framför mig hur min äldsta dotter ler med vinden i håret cyklandes genom stadens stora park. Inte för att mamman har slitit ut sig genom åren på ett cykelläger, utan för att hennes dotter har givits samma rättigheter som alla andra.

(Not: Lära-cykel-läger har även anpassade fordon att låna och driver en uppskattad och välbehövlig verksamhet. Krönikan ska läsas utifrån att denna typ av ideellt anordnade läger är den enda möjlighet som ges för vissa barn och unga att få chans att cykla).

Föredraget handlade om de avgörande men fortfarande alltför ofta förbisedda ämnena universell design, inkluderande design och designa för barn.

Genom sitt fokus på dessa ämnen har projektet “Living with adults” belyst vikten av att lyssna på röster som annars ofta blir utestängda och exkluderade från att påverka utformningen av hemmiljöer i allmänhet och smarta tjänster i hemmet i synnerhet.

Att designa för verklig mångfald – och inte endast för majoriteten – är helt centralt för att skapa en framtid i enlighet med Agenda 2030-målen om en värld där ingen utesluts – och där alla, oavsett ålder eller förmåga, känner tillhörighet.